Jag fick nyligen ett nytt jobb. Ni kanske kommer ihåg att mina föräldrar mer eller mindre gav mig ett ultimatum och jag har sedan dess letat jobb. Det är som budleverantör i kommunområdet, kanske inte det mest glamorösa arbetet. När jag drömde om vad jag skulle göra när jag blev äldre hade jag andra planer. Tyvärr är det ganska långt från det jag vill göra och jag kan bara hoppas att det inte kommer göra depressionen värre.
Jag undrar just nu om det någonsin blir bättre, är livet bara en lång tortyr? Mina föräldrar verkar lyckliga men är det inte bara för att de har inbillat sig att vad de gör faktiskt har något värde? Jag tvivlar på att det jag kommer göra under livet kommer ha någon stor påverkan på framtida generationer. Även om jag blir älskad och skapar familj kommer jag vara bortglömd inom ett par generationer. Vad spelar det då för roll vad jag gör just nu? Ibland känner jag mig bara som ett dammkorn i en tom värld.
Ny bil – Inredningsprojekt
En av de få positiva sakerna med mitt nya jobb är att jag får inreda bilen jag kommer använda för mina leveranser. Även om jag inte tror det nya jobbet kommer spela någon roll i slutändan är detta lite roligt. Jag har fått en lista över bilinredning till min nya tjänstebil och jag har lite frihet i hur bilinredningen kommer se ut i slutändan. Jag håller lite hopp i att tjänstebilen kommer ge mig mer frihet och glädje.
Livets hårda skola fortsätter utbilda mig och jag hoppas att lite ny bilinredning är ett steg framåt. Antagligen kommer det sluta lika bra som allting annat men det finns några små vackra färger i en övrigt grå och dyster värld.
Min älskade Håkan sjöng ju “Alla hade en vän med en bil”, men nu är det jag som är den där vännen med bilen. Som “kan åka långt bort”.