“Ordning & reda pengar på fredag”

Min mamma tjatar ofta på mig om att jag har det så stökigt på mitt rum. Men jag trivs bättre när inte allt är så himla perfekt hela tiden. Det känns som att vi flickor har mycket högre krav på oss när det kommer till ordning och reda samt vår egen hygien. Min mamma får ju panik när jag frågar om hon kan hämta upp mig och mina vänner med bilen och hon tycker att bilen är ”smutsig”. Den är alltså inte ens smutsig och vem orkar bry sig?

Idag har jag i alla fall tvingats ta tag i städandet och plockat undan, sorterat min garderob och tillslut dammtorkat, dammsugit och våttorkat. Alltså, fy vad tråkigt! Dessutom så luktar mitt rum annorlunda nu. ”Inte lika instängt” sa pappa och flinade. Men varför ska allt lukta citron? Varför är det så viktigt att sängen är bäddad, när jag ändå spenderar halva dagen i den med datorn på min mage? (Älskar att ligga under mitt fluffiga täcke och känna det mjuka tyget mot mina ben.)

Självklart ska det alltid skämtas i min familj när jag har städat och det är så störigt. Bara för att jag inte bryr mig så är det fritt fram och påpeka det. När jag inte bor hemma längre så slipper jag deras tjat. Det är förövrigt ett av de vanligaste argumenten: ”Men när du flyttar hemifrån så MÅSTE du städa”. Fast nä, jag måste ingenting.

Ser jag ut som städservice eller?

Jag sa till mamma att hon kan skaffa städservice så slipper jag städa och hon slipper bli stressad över att det är ostädat. Hon skrattade åt mig och sa att ”man kan inte köpa sig från alla problem, ibland måste man göra saker man inte tycker är roligt”. Men jag tror fan att hon tycker att det är roligt att städa. Äsch, jag tänker inte böja mig för samhällets krav. Jag tänker aldrig bli någon hemmafru och om min framtida kille inte klarar av det så får han städa eller beställa städservice. Punkt.

Om psykisk ohälsa

Varför mår vi unga så satans dåligt? Det känns som vi försöker skylla vårt dåliga mående på allt: Sociala medier, högre krav i skolan, dåliga ideal, att det är fint att “bränna ut sig”. Jag tror tyvärr att många av dessa faktorer tillsammans bidrar till ångest och depression.

Tyvärr så finns det en gammal bild av psykisk ohälsa – att man har självskadebeteende, ätstörningar eller självmordstankar. Det finns absolut, men det är inte så för alla. Många döljer sina riktiga känslor väldigt väl. Därför är det viktigt att prata om det tror jag. Jag hedrar Therese Lindgren för det arbete hon gör exempelvis, men också aldrig ensam som är en organisation som belyser ämnet. Vi måste normalisera för att skydda oss från psykisk ohälsa, hålla varandra bakom ryggen och hjälpa varandra.

Känner du någon som mår dåligt så är det bästa du kan göra att bara lyssna och finnas där för hen. Tveka inte på om du ska höra av dig eller prata om det. Det är viktigt att veta att det finns någon där för en.

aldrig ensam

Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig

Hur kan man ha söndagsångest när man är arbetslös? Jag sitter här på mitt rum, sömnlös med en orosklump i magen för att helgen är över. Det känns som att alla har ett liv förutom jag. Mina vänner har fått jobb, sommarjobb eller åker på semester. Jag är kvar här i mitt rum och stirrar i taket. Jag är rastlös till tusen och längtar till helgen då vi dricker vin som min väns storebror köpt ut till oss och röker cigaretter. Men nu är det söndag och det är långt till nästa helg.

Bli inte som jag när du blir stor

Håkan Hellström <3

 

Vad ska du bli när du blir stor? En fråga vi ställer till små barn. En fråga som vi får när vi bara är några år gammal. En fråga som sen återkommer ofta. Som man får vid en arbetsintervju. En fråga som äter upp en inifrån då alla andra vet vad fan de ska göra med sina liv. De har allting liksom planerat och redo. Jag har inte det. Jag vill leva sommarlovsliv resten av livet. För 3 dagar sedan tog jag studenten. Det var fest och vi var fulla, glada och dansade hela natten. Jag tryckte undan min egen oro och ängslighet för att kunna njuta av dagen. Men nu tre dagar senare så kryper den nära inpå. Jag stirrar i taket på kvällarna och tänker att fan nu är jag vuxen. Den här bloggen blir alltså ett medium för mig att ventilera. Jag bryr mig inte om det inte är en jävel som läser, men om det gör det så vill jag vara anonym.

Jag hade ingen aning om vad bloggen skulle heta så det fick bli Furillen som typ är en ö på Gotland som enligt Wikipedia brann för 500 år sedan. Det tycker jag låter så vackert, att en hel ö stod i lågor men idag är en fridfull plats.