Mina föräldrar har fått för sig att de vill bygga hus. Jag gillar inte förändring och jag gillar inte tanken på att flytta ifrån mitt rum eller ens den här gatan. Jag protesterade när mina föräldrar berättade, men de rynkade på pannan.

“Du är 18 år, du behöver inte bo med oss”

Som att jag inte har tillräckligt med oro för framtiden så ska de rycka upp den enda tryggheten jag har och dessutom påminna mig om att jag är gammal nog att flytta hemifrån nu.

“Det här är en process, vi förväntar oss inte att du ska bo kvar när huset är färdigt”

Jag frågade dem varför de ens vill flytta och då hade de tusen argument…

“Varför vi vill bygga hus”

• Vi behöver inte lika stort hus längre
• Vi kommer inte orka renovera när vi blir äldre & det är skönt att bo i något nytt och fräscht
• Vi har inte samma behov av att bo nära stan utan vill komma ut i naturen lite
• Det känns lyxigt att vi är de första som flyttar in
• Vi kan anpassa det precis efter våra behov och önskemål
• Det är en bra tid att sälja villan nu

Jag frågade dem hur lång tid de trodde att det skulle ta och de sa att det tar 1-2 år beroende på hur fort de hittar en tomt de gillar. 1-2 år är ju snart? De förväntar sig alltså att jag ska flytta ut inom 1-2 år. Jag har inte ens ett jobb?

Jag hatar att vara yngst. Mina två syskon har båda studerat vidare direkt efter gymnasiet. Bra utbildningar. De har liksom till och med jobbat extra under tiden de har studerat. Nu blir jag bara jämförd med dem hela tiden.

“Ska inte du också studera juridik?” sa morfar till mig på studenten.

Alltså jag vet inte vad jag vill och nu ska mina föräldrar bygga hus. De ger mig typ en deadline.

“Ordna upp ditt liv inom 1-2 år annars hamnar du på gatan”.

Åter ångest.