Min mamma tjatar ofta på mig om att jag har det så stökigt på mitt rum. Men jag trivs bättre när inte allt är så himla perfekt hela tiden. Det känns som att vi flickor har mycket högre krav på oss när det kommer till ordning och reda samt vår egen hygien. Min mamma får ju panik när jag frågar om hon kan hämta upp mig och mina vänner med bilen och hon tycker att bilen är ”smutsig”. Den är alltså inte ens smutsig och vem orkar bry sig?
Idag har jag i alla fall tvingats ta tag i städandet och plockat undan, sorterat min garderob och tillslut dammtorkat, dammsugit och våttorkat. Alltså, fy vad tråkigt! Dessutom så luktar mitt rum annorlunda nu. ”Inte lika instängt” sa pappa och flinade. Men varför ska allt lukta citron? Varför är det så viktigt att sängen är bäddad, när jag ändå spenderar halva dagen i den med datorn på min mage? (Älskar att ligga under mitt fluffiga täcke och känna det mjuka tyget mot mina ben.)
Självklart ska det alltid skämtas i min familj när jag har städat och det är så störigt. Bara för att jag inte bryr mig så är det fritt fram och påpeka det. När jag inte bor hemma längre så slipper jag deras tjat. Det är förövrigt ett av de vanligaste argumenten: ”Men när du flyttar hemifrån så MÅSTE du städa”. Fast nä, jag måste ingenting.
Ser jag ut som städservice eller?
Jag sa till mamma att hon kan skaffa städservice så slipper jag städa och hon slipper bli stressad över att det är ostädat. Hon skrattade åt mig och sa att ”man kan inte köpa sig från alla problem, ibland måste man göra saker man inte tycker är roligt”. Men jag tror fan att hon tycker att det är roligt att städa. Äsch, jag tänker inte böja mig för samhällets krav. Jag tänker aldrig bli någon hemmafru och om min framtida kille inte klarar av det så får han städa eller beställa städservice. Punkt.